Det har gått några veckor sen jag bestämde mig på riktigt.

Den där dagen när det tog stopp. En tisdag den 19 januari 2016.

Den dagen det blev tvärstopp. Hjärnan slutade fungera och slog igång autopiloten, kroppens krafter tog slut och jag kunde på riktigt känna hur energin flöt ut ur armar och ben och gjorde mig tom.

Jag var på mitt arbete när jag fick ett sms av vår tioåriga dotter.

"Jag tror pappa är full. Han säger samma saker hela tiden och lyssnar inte på vad jag säger"

"Kom hit till mig på jobbet nu, jag vill det"

"Han sover nu så jag stannar"

Jag slutade vid fyra tiden och kom hem för att hämta Minna och vi åkte till Kulturskolan där hon tillbringar flera timmar i veckan. Han hade gått hemifrån, promenad med hundarna..... Efter vägen körde vi förbi honom och jag kunde se på hans hållning hur det var ställt. Efter att ha levt tillsammans i många år "lär man känna sina löss på gången" eller hur är det nu man säger? Jag kände igen tecknen och det har jag gjort länge. 

Det var den här tisdan i januai som jag bestämde mig för att det var nog.

Det var den här tisdagen jag bestämde mig på riktigt. Jag har bestämt så otroligt många gånger att : Nästa gång går jag. Nästa gångska jag kasta ut honom. Nästa gång ska jag säga att vi ska skjiljas.

Vi tog med pizza hem den där tisdagen. Jag tror vi kunde serverat hushållspapper för han hade inte märkt skillnaden. Efter pizzan somnade han. Som en tom säck i soffan, som en sak man bara har som finns där alltid. Jag vill inte ha den där längre men har inte orken och kraften att samla mig.

Vem ska bo var?

Vem ska flytta?

Hur ska barnen ta det?

Släkten? Vännerna?

Snacket kommer gå.....

Hur ska jag orka gå igenom detta när fasaden faller?

Hur ska jag få ekonomin att gå ihop???? 

Vad ska folk säga.....

Jag har gått på en nit och jag skäms som en hund

Det blir kväll och han vaknar och kommer på att det ska handlas. Jag låter det ske, orkar inte berätta att vi redan ätit. Orkar inte tänka på om han fixar att handla ensam eller inte. 

Det blir handlat. I massor. Och vi äter en gång till......

Onsdagen kommer och jag går till jobbet innan han vaknat. Minna följer med.

Nä jag går hemåt ser jag min dotter gå före med några kompisar, på väg hem till oss. Jag vänder och tänker att jag vill inte vara med om detta. Tanken att de ska komma hem och mötas av en pappa som är askalas-knallfull är inget jag vill uppleva. Jag vill bara dö och försvinna långt, långt bort. 

När jag gått två steg vänder jag hemåt igen. Inget barn ska behöva vara med om det här. Jag springer hem. När jag kommer in i trappen möter jag min man om faktiskt förstår att han inte ka vara hemma när det ommer barn. Han går ut och jag ser genom fönstret att reflexväst och jacka hänger snett och vindt som om det vore ett fyllo som klätt honom. Och det är det ju. 

Snart fotsätter barnen ut till andra aktiviteter och efter en stund hör jag hur det slår i dörren. 

Inggen man kommer in. Efter en stund undrar jag över var han blev av så jag går ner i källarren och ser efter. 

Han ligger på golvet i ett förråd. Då rinner den energi som finns kvar inom mig ut genom armar och ben och jag förstår återigen att jag inte kan leva i detta. Jag kommer dö i medberoende om det fortsätter. Jag sätter mig på huk bredvid honom och säger att jag vill skjiljas. Nu är det stopp. På riktigt.

Jag kommer inte ihåg vad han sa och jag kommer inte ihåg om han sa nåt alls. Nästa gång jag såg honom den eftermiddagen var när jag varit ute med hundarna och kommer in igen. Då står han i källartrappen och vinglar med en öl i handen med hundögonen och säger att han skäms. Jag bara går. Jag orkar inte ens bli arg längre.